Anna Bergströms 1:a majtal

Jag är väldigt glad att få stå här idag och tala på den dag som symboliserar kampen för arbetarnas rättigheter och som är en symbol för hur människor tillsammans i en enad kamp kan åstadkomma stora förändringar.

Första maj är den dag då vi hedrar modet och den historiska vikten av arbetares protester runt om i världen. De första demonstrationerna i Sverige startade redan 1889 då 50 000 arbetare samlats för att demonstrera tillsammans i Stockholm och talare som Hjalmar Branting och August Palm medverkade. Vi har en över 100 år lång tradition vi idag hedrar och det är med stolthet och glädje jag firar denna dag med er.

Vi lever i en tid med stora utmaningar där orättvisor och ojämlikhet fortsätter att prägla vårt samhälle.

Visst har vi kommit långt under de dryga hundra år vi har kämpat för rättvisa och lika villkor, men vi här inne kan nog vara helt eniga om att det fortfarande finns mycket att göra för att förbättra våra villkor och vårt samhälle.

Som individer kan vi känna oss maktlösa, men tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi åstadkomma förändringar det visar historien oss.

Vi lever i en tid med stora utmaningar och då kan det vara lätt att söka enkla svar på svåra frågor. Strängare straff, fler i fängelse och ut med buset är retorik vi hör varje dag omkring oss. Det är då vi behöver zooma ut, förstora bilden och rikta perspektivet på hur vi kan förändra på lång sikt.

Vi måste tidigt arbeta för att de som känner utanförskap ska känna att de också har en framtid. Nu är det viktigare än någonsin!

Vi måste visa solidaritet med, och respekt för alla, oavsett bakgrund, oavsett ursprung eller hudfärg. Det är så vi bygger en bättre värld, men om vi tittar hur det ser ut i regeringskansliet idag ser vi politiker med bruna kostymer som skiljer på svenskar och svenskar och levererar enkla svar på svåra frågor och som inte drar sig för att bygga ett samhälle där klyftorna ökar och där det är vi mot dem och om man bara har någon att lägga skulden på, då löser vi samhällets problem.

Det finns inte något som gör ett folk mer sammansvetsat än när man kan enas om att andra är annorlunda.

Är det så vi vill ha det?

Frågor som fred, värnandet av demokrati och mänskliga rättigheter verkar skrämmande omoderna på Rosenbad idag.

När vi slår på nyheterna är det en dyster bild vi blir serverade: Vi ser att fler svenskar har svårt att betala sina räkningar, vi ser att Sverige ökar sina utsläpp för första gången på länge, och vi ser en regering som lovar bygga ut kärnkraften.

Vi har en statsminister som går i ledband på SD och dansar efter Erdogans pipa.

Samtidigt riktas fokus på att vi ska få billigare plastpåsar.

Hur kan man förhandla om att sänka priset på plastpåsar medan man helt åsidosätter välfärdsfrågorna?

Hur kan man förhandla om att sänka priserna på plastpåsar medan vi läser om att Sverige för första gången på 20 år ökat sina utsläpp i år?

Det är nåt skumt som händer just nu i vårt land.

Inflationen i Sverige har ökat med nästan tio procent (ekonomifakta), elpriserna har skenat och matpriserna har stigit med över 20% det senaste året enligt SCB.

Vår moderata finansminister säger att vi alla måste ta ansvar för Sveriges ekonomi då vi ”befinner oss i ett tufft ekonomiskt läge”.

Vem är det då som måste ta det största ansvaret?

Jo det är de som har minst resurser i vårt samhälle som, som vanligt, får betala det högsta priset. Det är de som tjänar minst som får ta den största smällen medan de bättre bemedlade seglar tämligen oberörda genom denna kris.

Vi har höga skatter på arbete, men låga skatter, eller inga skatter alls på kapital, egendomar och förmögenhet.

Kostnaderna för mat och el ökar enormt för exempelvis barnfamiljerna medan de rika smörjer kråsen och ligger lågt med att de i praktiken betalar lägre skatt än en ensamstående småbarnsmamma som bara kan drömma om att pensionsspara i ett ISK-konto.

De är de som beskattas hårdast som förväntas bidra mest till vår välfärd.

Varför ska inte alla hjälpa till?

Och varför kan vi inte underlätta för de som har det allra, allra svårast?

Jag ska lämna det nationella perspektivet en stund och riktar fokus på politiken i Piteå kommun.

Det har rört på sig i kommunpolitiken under denna mandatperiod.

Vi vet alla att sossarna valde att samarbeta med centerpartiet istället för att fortsätta det goda samarbete de haft med vänsterpartiet under de två senaste mandatperioderna.

Vi har nu en ny kommunledning och jag ser nya vindar blåsa. En tydlig strömning är att vi aldrig, aldrig har haft så lite socialistisk representation i vår kommun någonsin.

Nu sitter vi vänsterpartister ensamma i våra uppdrag i styrelser och nämnder.

Tittar jag ut över styrningen i vår kommun samsas sossarna glatt med centerpartister och moderater har vi aldrig haft fler av i styrelser och nämnder än vi har nu.

Sossarna viftar med välfärdsflaggan, men när det kommer till handling är det mycket som lämnas därhän och de lufsar glatt med centerpartiet mot nya mittenäventyr.

Jag tror bland annat att de har glömt bort ordet jämställdhet om man kikar på hur det ser ut bland ordförandeposterna.

Där ser vi ett gubbvälde med många kamratliga klappar på kostymaxlarna och vi ser att de kvinnliga ordförandena är i minoritet. Det bekymrar mig och det provocerar mig.

Vi har gått bakåt i den här kommunen när det gäller jämställdheten, för om inte de som styr vår kommun kan föregå som exempel, om inte de som styr vår kommun visar vad det tycker är viktigt att jobba för, varför ska då någon annan verka för detta?

Om inte de som styr vår kommun visar att jämställdhet är viktigt, hur ska det då sippra ner i organisationen?

Är ordet feminism snyggt på pappret, men så himla tråkigt i verkligheten?

Jag tycker att det här är allvarligt.

Vi i Vänsterpartiet behöver nu vara en socialistisk nagel i ögat på Piteås kommunledning och vi har redan kavlat upp ärmarna!

Vi vänsterpartister som har olika förtroendeuppdrag i kommunen är ett taggat gäng som redan har agerat. Vi har skickat in motioner och interpellationer med välfärdsfrågorna i fokus och vi lyfter bland annat frågor som gratis skolfrukost till grundskolebarn och fria bussresor till skolungdomar.

Det är ett faktum att Vänsterpartiet idag inte har samma inflytande i vår kommun som vi haft under de två gångna mandatperioderna.

Däremot är det viktigt att vi är ett aktivt oppositionsparti och genom att sätta press på majoritetspartierna blir vi en viktig demokratiaktör.

Det går att måla upp en dyster bild av vår framtid, men jag ser också ljuspunkter.

Vänsterpartiet har vuxit mycket de senaste två åren. Vi har en progressiv politik med många konkreta, realistiska förslag och vi är ett parti som månar om att ta ansvar när vanligt folk får det sämre.

Jag hörde vår finansminister säga på radio att vänstern är det enda parti som för en tydlig ekonomisk politik med konkreta förslag, medan de andra partierna duckar. Det är inte ett dåligt beröm!

Ett ökat medlemsantal är också en indikator på att många människor ser den utveckling åt fel håll som sker vi vårt land och som vill vara med och vända den. Ni är några av dem!

Vi är många som inser att vi måste lösa samhällets problem gemensamt.

Ensam är inte stark, men när vi organiserar oss och kämpar tillsammans kan vi åstadkomma förändring. Och det är genom att dela på resurserna i vårt samhälle som fler kan få det bra.

Vi vill att alla ska ha råd med mat på bordet, alla ska ha råd att betala hyran och alla ska ha råd att betala sina räkningar.

Jag känner också hopp när jag läser om 12-årige Murhaf som sålt majblommor för nästan fem miljoner kronor.

Berättelsen om honom målar först upp en bild av ett Sverige idag med hat och rasism mot ett oskyldigt barn, men vi ser också något annat: vi ser ett Sverige där människor ser vad som pågår och agerar.

Genom att människor tar ställning och visar solidaritet, vinner godheten över hatet och en våg av vänlighet och ekonomisk välvilja sköljer över Murhaf och majblommeföreningen.

Jag tror att vi kommer att få ser mer av detta i vårt land i framtiden.

Det är ett faktum att många partier drar högerut: sossarna krokar arm med centern och övriga partier dansar hambo med SD i en virvlande dans där Åkesson för och Kristersson har tappat kontrollen.

Däremot står Vänsterpartiet stadigt förankrat med fötterna djupt i den socialistiska myllan.

Där står vi kvar trots iskalla blå vindar.

Det är jag stolt över.

Tack.

Uppdaterades: 01 maj 2023